Det hade gått en vecka sedan jag fick brevet. Jag hade nästan glömt bort det när Zo frågade mig om vem det var som hade skickat det och varför jag såg skräckslagen ut.

”Det var från jobbet. Jag var rädd att jag hade fått kicken men det var bara mer beställningar.” jag försökte att se lättad ut men jag var inte säker på om jag lurade henne. Hon såg i alla fall lättad ut så jag måste ha klarat det. Mer eller mindre. Vi stod i köket och diskade efter tacosen det var Ves special. Vi hade det nästan varje gång det var hennes tur att laga maten. När vi var klara gick jag som vanligt upp på mitt rum. För ovanlighetens skull satte jag mig inte på sängen eller i min skrivbordsstol utan jag satte mig mitt på golvet. Det snurrade i huvudet av alla tankar, på drömmarna, brevet och mannen att jag inte visste vad jag skulle börja med. Jag tog fram anteckningsblocket där drömmarna stod och läste igenom dem igen även att jag redan kunde dem utantill. Var allt i brevet verkligen sant. Det kanske bara var någon som ville skämta eller något sådant. Varför stod det då precis likadant som mannen i min dröm skrev då? Vänta skrev han inte något om att mamma hade bott här och att hon hade haft en dagbok? Jag visste att hon hade bott här men inte i det här huset. Jag kom inte ihåg det. Om jag hittar dagboken vet jag om det är sant. Jag började leta. Först kollade jag om alla golvbrädor satt riktigt fast. I fall hon hade lagt den under golvet som i filmer men alla satt som dom skulle. Kände på väggar efter något slags lönnfack men inte ens det. Jag tog fram brevet och läste det igen. Just det jag skulle ju kunna trolla och de måste jag göra för att hitta dagboken. Jag började från början med att känna på golv brädorna medan jag sa videbla. Men hittade fortfarande inget. Jag fortsatte leta på väggarna och i taket. Jag var nära på att ge upp när jag kom på att skrivbordet inte var mitt. Kunde det verkligen stått här ända sedan vår mamma hade bott här . Det var värt ett försök. Jag öppnade låda efter låda och rabblade ordet videbla och när jag kom till den sista lådan kände jag att det låg något där. Något som inte hade varit där förut. Jag tog ut handen och i den låg en sliten blå dagbok.

Jag satte mig klumpigt ner i skrivbords stolen och drog upp benen under mig. Det i brevet som hade handlat om att mamma hade haft en dagbok var sant. Men frågan var vågade jag se vad det var som stod i den. Vågade jag möta sanningen om mig själv. Jag satt så i en stund med mammas dagbok i händerna. Sedan öppnade jag första sidan. Där stod det bara massa om när hon hade fått den och att dom hade bott i en lägenhet i ett år. Jag hoppade fram tills det hade gått två år.